Krönikör

Jag har skrivit krönikor om nätet, teknik och it i Helsingborgs Dagblad. Jag bloggade även i samma ämne på tidningens sajt. Här kan du läsa mina krönikor.

Jag skrev även tv-och mediekrönikor för tidningen samt nyhetskrönikor i samband med nyhetshändelser. Jag har också skrivit nöjeskrönikor i samband med till exempel Melodifestivalen, Malmöfestivalen, Helsingborgsfestivalen och Eurovision.

bild 2

Några av mina krönikor:

 

Jag träffar mina döda vänner varje dag

Plötsligt dyker de upp. På jobbet, på tåget, när jag betalar räkningarna. Två av mina vänner som lämnade jordelivet alldeles, alldeles för tidigt.
När folk dog förr försvann de ur vår vardag. Självklart levde de kvar i form av minnen som väcks av en plats, en lukt, en låt man delade med just den där personen. Men när vi lever en stor del av våra liv på nätet blir det vi lämnar efter oss när vi dör beständigt på ett annat sätt.

För vännerna jag pratade om där i början visar sig inte som spöken under sena nätter. Det är på Facebook de dyker upp. När sajten ett tag pushade för att man skulle ta kontakt med personer som man inte interagerat med på länge, tipsade de mig om dem. Meddelandet ”Det var länge sedan du pratade med X, säg hej”, dök upp jag loggade in. Det är inte lätt för Facebook att veta att det finns en oåterkallelig anledning till att jag inte kollat läget med X på länge. Att jag skulle ge det mesta för att få fråga hur han har det eller bara säga tack för allt och adjö.

Deras profiler på sajten har förvandlats till digitala minnessidor. Då och då går jag in där för att titta på gamla bilder eller läsa gemensamma vänners utlämnande hälsningar. Ibland skriver jag något själv för att jag sekunden efter fundera på varför jag gjorde det. Det är inte mycket vi vet om vad som händer efter döden men jag tror i vilket fall inte att man kan kolla Facebook.

Trots att jag kan få ett iskallt hugg i magen när deras namn dyker upp så är det i slutändan bra att döden blir så tydlig på nätet. Vi behöver prata mer om döden, om sorg och andra känslor som kommer när någon dör. När vi skriver våra hälsningar till de döda helt öppet, så att andra kan läsa dem, krossar vi samtidigt några av de barriärer som är i vägen för det samtalet. När vi kan läsa att andra känner sådant som vi själva inte vågade berätta om är det en form av terapi som är läkande.

I dag finns nästan hälften av svenskarna på Facebook. Det enda vi alla har gemensamt är som bekant döden, så i framtiden kommer vi alla ha bortgångna vänner där. Och kanske själva finnas kvar efter livets slut. Hur vill du ha det när du dör? Vill du försvinna från Facebook, ha kvar din blogg eller ha en minnessida för dina anhöriga? Det är värt att fundera på. Glöm inte att berätta för dina nära vad du kommer fram till.

Nätkrönika publicerad i HD 31 mars 2011.

 

Källkritik det enda som kan stoppa falska efterlysningar

I går sprang jag på en ny polisstation under en promenad. Jag hann knappt bli förvånad när fem poliser hoppade ur en skåpbil som stod parkerad bredvid. Några minuter senare förstod jag att jag inte hamnat mitt i en vild polisjakt utan i en inspelning av tv-serien ”Bron”.
Ibland är det svårt att se skillnad på äkta och falsk, på internet som på gatan.
Sociala medier är kraftfulla verktyg när det gäller att hitta någon som försvunnit. Snabbt kan en bild spridas till tusentals människor världen över. Förmodligen har ni sett efterlysningarna som senaste åren fullkomligt exploderat på Facebook.

I kombination med växande organisationer som Missing people har allmänhetens möjlighet att hjälpa polisen ökat. Visst är det bra, men att det finns otäcka nackdelar med den välvilliga hjälpen har blivit tydligt på senaste tiden.
Ett inlägg om en 15-årig tjej som skulle vara försvunnen spreds av tusentals personer innan tjejen vars bild fanns i inlägget upptäckte det. Hon var varken försvunnen eller den person texten handlade om.

Långt fler delningar fick ett inlägg om en 17-årig skåning i januari. Trots att den som hittat på texten till och med nämner falska nätkonton i beskrivningen där de hävdade att han var ledsen för att personer tidigare utgett sig för att vara honom på internet.
Efterlysningen var undertecknad 17-åringens far, och trots texten reagerade ingen av de över 20 000 personer som spred den på Facebook. Det gjorde däremot den hävdat försvunna killen, som tog illa vid sig och polisanmälde.
De som utsätts för de påhittade inläggen kan känna sig trakasserade och hotade men störst skada gjorde en äkta efterlysning. En pappa sökte ett försvunnet barn och en hjälpsam person tipsade honom om var personen sett det.

Problemet var att barnet tillsammans med sin mor flytt mannen och levde på ett skyddat boende. Efter händelsen har kvinnojourer och polisen varnat för att lämna tips direkt till den som efterlyser något – det kan vara ett trick för att få tag på någon som gömmer sig.
Det finns bara ett sätt att förvissa sig om att hjälpen inte slår fel: var källkritisk. Sprid bara det som publicerats av polisen eller Missing people. Viktigast av allt är att den som har tips aldrig lämnar det till någon annan än polisen.
Då kan offentligheten bli det starkaste vapnet i sökandet efter försvunna.

Krönika publicerad i HD, 14 februari 2013.

Tove Hansson

E-böcker istället för betalväggar

Jag har alltid älskat gamla tidningar.
Gulnade, frasiga, kvarglömda i någon gammal låda i en sommarstuga. Som man hittar när man letar efter något typiskt sommarstugigt som tändstickor, en potatisborste eller ett kinaschack, men den där tidningen avbryter sökandet. Istället fastnar man och läser om vad som hänt en julidag för 30 år sedan. Skrattar åt annonser som säljer ett nu utdött mode, förvånas över språket och hur våra prioriteringar förändrats under åren som gått.

Eller tidningarna med många fler år på nacken, flera hundra år gamla, som finns bevarade på mikrofilm i källaren på Universitetsbiblioteket i Lund.
Dagstidningarna som ligger på hög på köksbordet då man kommer hem efter en lång utlandsresa. Som snabbt bläddras igenom, för en uppdatering om vad som har hänt hemma under de dagar ens eget fokus legat någon helt annanstans.

En gammal tidning blir en tidsresa tillbaka till det datum då den levererade senaste nytt. Den berättar mer än vad som var den dagens nyhetshändelser, den säger oss något om tidsandan, stämningen, språket.
Jag har också alltid älskat internet sedan de där första trevande klicken.
I dag kan vi läsa nästan vilken tidning vi vill och gamla nyheter finns (oftast) kvar. Ett oändligt, helt fantastiskt arkiv.

Men det krävs att någon ger oss de gamla artiklarna. Någon som länkar, en sökmotor eller slumpen. Sajternas layout förändras, uppdateras och moderniseras och en länk till en gammal artikel kommer inte längre att förflytta oss i tiden på samma sätt som de som tryckts. Vi måste mer aktivt bevara och minnas nyheter som passerat. Våra barn kommer inte ramla över en gammal hd.se i sommarstugan. Men de kommer på andra sätt kunna upptäcka vad som hände 2013.
I Guardian läser jag om hur de, likt bland annat New York Times, ger ut e-böcker med samlat material.

Artikelserier, texter på ett visst tema eller av en viss skribent kan med i dag rätt enkel teknik samlas i digital bokform för att säljas.
I ett tidningshus finns det otroligt mycket fantastiskt material som mest samlar damm i arkiven. Bilder, artiklar, insändare, numera tv-inslag – att försöka tjäna pengar på det i nya former vore i mina ögon ett mycket mer kreativt och spännande sätt att försöka lösa (en del av) tidningskrisen än att bygga allt högre betalväggar.

För övrigt: Gamla versioner av hd.se, eller andra sajter, finns faktiskt bevarade. Kolla själv på waybackmachine.org.

Nätkrönika publicerad i HD 14 mars 2013.

 

Allt går ut på att vi ska känna oss lite bättre

Det är elva år sedan “Big Brother” för första gången sändes i svensk tv. Jag gick i gymnasiet och minns inte att jag såg programmet. Antar att jag som 17-åring tyckte att de var roligare att ställa till skandaler än att sitta hemma och se andra göra det. Men jag reser i tiden med hjälp av kvällstidningars arkiv och hittar rubriker om sexmobbing och silikonbröst.

Nu är storebror tillbaka. Vad har hänt de här elva åren? För mig känns de som en evighet – för att ta det kort har jag hunnit bli vuxen.
Men hos “Big brother” ser det likadant ut som när såpan fortfarande var nyhetens behag och vi ännu inte vant oss vid fylleslag i tv.
På webben ska rubriker som “Här dricker Martin margarin” locka – och det verkar fungera. 340 000 såg premiäravsnittet på TV11.
Huset ser ut som en tacky nattklubb. Deltagarna är så stereotypt castade att jag gäspar käkarna ur led. Vet inte vad som är tråkigast, att någon tror att det vi ska chockas över att den storbystade snyggingen en gång var man, eller att en osminkad estradpoet ska in och vara djup. I stället för 2000-talets strassdekorerade blondiner är det svennehipsters i Oskar Linnros-frisyr som gäller i år.

Se, nu hamnar jag just där storebror vill ha oss. Raljerandes över deltagarna, skrattandes åt hur dumma de är, undrandes över att de inte förstår vad de gör med sin framtid?
Jag mår illa av den människosynen.
Det här handlar inte om de som är med, utan om de som tittar. Eller åtminstone de som producerar.
Kulturjournalister analyserar “Big Brother” som ett socialt experiment och på Twitter haglar cyniska kommentarer från de som “tittar ironiskt”. Men de tittarna skiljer sig inte alls från dem som faktiskt tycker att det här är sjukt bra tv. För det är det här hela programidén går ut på, att vi ska känna oss lite bättre. Eftersom vi inte är nakna, fulla och dricker margarin i tv.

Tove Hansson

TV-krönika publicerad i HD 22 februari 2011.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *